Ulrika & Simon

Slutspurt, upptrappning, nertrappning…. ?

Mar 5

Posted by Ullis in Brasilien | 5 Comments

Countdown:

4 dagar kvar innan vi hoppar på en taxibåt och lämnar den underbart vackra Ilha Grande (där vi för stunden befinner oss) och börjar resa hemåt.
5 nätter kvar i hård, välanvänd och svettig dormsäng i ett rum som delas av 10 andra pers, innan jag kan trilla ner i min älskade, mjuka och rena säng och gosa ner mig i mitt stora mysiga täcke.
5 hostelfrukostar kvar innan den byts ut mot torr flygplansmat för att sedan sluta upp i ljuvliga grova mackor med ägg och kaviar på.
7 dagar kvar innan vi hoppar av öresundståget på perrongen i Lund och sniffar svensk luft för första gången på 4 1/5 månader. Innan jag kan krama alla mina älskade och efterlängtade på riktigt, istället för att klappa på skärmen i Skype. Innan jag kan äta hemlagad mat och hålla mig låååångt ifrån pasta och tomatsås. Innan jag kan ringa med min mobil och åka i Gjutgärnsgalten (familjens bil) och sitta och fika på cafe och gå på HM och springa i Skrylle och …. ja, listan kan nog göras hur lång som helst

För resan börjar verkligen gå mot sitt slut och hur sorgligt det än må vara och hur nostalgiska vi än blir över att det snart är över, känns det i oss att det är dags att åka hem nu. Det känns så bra i hela kroppen för resan känns perfekt att sluta nu! Den är lixom färdig, fulländad och fylld med massor av helt otroliga minnen! De sista dagarna har vi mest suttit och tittat på bilder, legat i hängmattan och pratat en massa om allting vi har gjort. Och just därför ger det oss båda en sån glädje över att åka hem! Var sak har sin tid. Nu är det tid att åka hem.

Efter Simons sista inlägg har vi varit på tre olika ställen. Först, efter karnevalen åkte vi ju norrut till Saquarema och sov ikapp all sömn vi missat under karnevalen, solade, badade och umgicks med trevliga norrmän. Efter 6 dagar där tog vi oss vidare norrut till den lite mer turisttätare byn, Búzios. Där bodde vi på ett underbart hostel som verkligen var som en liten resefamilj! Alla samlades på kvällen för att antingen titta på film tillsammans eller bara dricka öl ihop. Det fanns 25 olika stränder att välja på, fast vi hann bara med 4..

I Búzios fick vi uppleva vårt första entimmes-monsunregn, vilket var en helt galen upplevelse! Olämpligt nog hade vi gett oss ut på promenad just då och halvvägs möttes vi av en grå vägg. Helt omöjlig att se igenom och som närmade sig .. snabbt. Vi vände om och började springa allt vi kunde tillbaka. Precis när dropparna började komma ikapp kastade vi oss in på byns polisstation och sekunder efter hördes ett stort pang mot glasrutorna när regnet träffade huset. Vi väntade där en halvtimme innan vi insåg att hur länge vi än väntade så skulle vi bli dyngsura. Så vi tog sats och sprang ut i kaoset, där vi möttes av midjehögt vatten (är det ens fysiskt möjligt på 30 minuter??) Bilarna bara stog och tutade på vägarna och rörde sig i myrtakt i allt vatten. Vi vadade hem och jag vara nära att förlora en flipfloppis då jag helt plötsligt såg den flyta bort från mig i svallet efter en bil. Jag vrålade “Not on my watch!!!” och crawlade efter den.
Hihi, skoja! Men ja, jag fick tag i den…

Dagarna bara flög iväg (som vanligt..) och i ett huj hade vi varit där i ytterligare 6 dagar och det var dags att styra kosan hit till Ilha Grande. Här har det trist nog mest varit mulet och lite regnigt, så vi tar det lugnt och går på promenader, ligger och pratar, bygger sandslott, ritar gubbar runt vara navlar som vi sen fnissar åt och sover middag som riktigt pensionerer Tråkigt nog fick jag urinvägsinfektion och går nu på min 5:e antibiotikakur under resan. Snacka om partypooper! Vi har val haft lite otur med alla åkommor, samtidigt som det känns som ljuva sommarvindar jämfört med hur andra haft det. Vad är lite ont i magen mot att bli knivskuren i halsen lixom?

Ja, nu har jag pratat iväg alldeles för långt för vad de trettio minuterna jag fått vid hostelets dator tillåter! Jag ville mest säga att vi båda längtar efter att komma hem och träffa er alla Nu är det bara en ynka liten vecka kvar <3

Tills dess,

Puss och kram fran Ulrika & Simon

P.s
Herregud! Vad händer i Melodifestivalen?!?!

Carnaval!

Feb 20

Posted by Simon in Brasilien | 4 Comments

Hej hej hej!
Nu befinner jag mig äntligen framför tangentbordet igen. Ni har ett långt inlägg framför er och flera sidor med nya bilder! Dag 122 på vår resa och det regnar ute. 18 dagar kvar till hemfärden, 20 dagar till hemkomsten. Siffror som får en att inse att det inte är så långt kvar och siffror som får oss att minnas allt tidigare. Just nu är det i alla fall dags att försöka återge den senaste veckan, en av de mest spektakulära i mitt liv. Vi får se hur det går.

Innan vi kommer dit så måste jag gå tillbaka till där Ulrika lämnade av er. På Ihla Santa Catarina, staden Florianopolis. Vi tillbringade ytterligare en vecka på den underbara ön. För omväxlingens skull flyttade vi några kilometer till ett nytt hostel och nya stränder. Efter många piller och ett akut sjukhusbesök på natten lyckades vi till slut knocka parasiten ur ringen och kunde slappna av. Vi bokade buss till Rio och gav oss förväntansfulla av mot karnevalsveckan.

Rio de Janeiro med sina har tolv miljoner invånare är Brasiliens förmodligen mest kända stad. Varken huvudstad eller störst. Lokaliserad vid havet med gigantiska stränder. Omgiven av regnskog och berg. Med stora slumområden och gigantiska höghus. Man kan utan vidare säga att Rio har mycket att bjuda på. Och det är ändå inte allt.
Carnaval do Rio, Rio Carnival eller Karnevalen i Rio är för de flesta inte helt okänd. Då vi i december lade om våra reseplaner, bokade flyg till Argentina och såg över våra möjligheter så gjorde vi en upptäckt. Tack vare att resplanerna ändrades så kunde vi nå Brasilien tidigare och plötsligt hade vi möjlighet att delta i karnevalen. Vi började undersöka läget. Först såg det mörkt ut, man rekommenderades att boka boende minst fyra månader i förväg -helst tidigare. Jaja, tänkte vi, det är väl värt att försöka lite ändå. Vi började leta runt och insåg att boendet kostar femdubbelt under karnevalen och att man måste boka för hela veckan. Efter ett par dagars mailade fick vi till slut ett positivt svar. Vi tog en ordentlig funderare och beslutade vi oss för att det är en möjlighet som inte säkert kommer igen. Vi bekräftade bokningen.

Den 10:e februari anlände vi till Rio efter en 22 timmars iskall (missbrukande av aircondition igen) bussresa. Vi hoppade in i en taxi som efter lite sökande hittade vårt hostel. Check in gick av bara farten och vi dråsade i säng omedelbart. Nästa morgon åtnjöt vi den fina, i priset inkluderade (lovin’ it!), frukosten och började allmänbilda oss. Hostelet är beläget i den lilla bohemiska stadsdelen Lapa. Området är inte helt säkert men häftigt och spännande (det är ju spännande att kika över axeln och kolla fickorna var tionde sekund!). Det är fyllt med vackra byggnader och en gigantisk akvedukt som den antika spårvagnen till centrum åker på. Transport mellan stadsdelarna sker även med stadsbussar, tunnelbana och rätt schyssta taxis. De sistnämnda rekommenderas ofta av säkerhetsskäl.

Karnevalen i Rio är en gigantisk folkfest. Den tar plats i stadens alla hörn. Både fattiga och rika deltar och alla älskar den. Även om vart enda hotel, hostel eller annat boende är fullsatt så ska man inte missta det för att vara turistigt. Turisterna representerar bara en droppe i den kokande grytan som Rio är under karnevalen.
Om man bortser att det firas på gator och uteställen dygnet runt så kan man dela in karnevalen i några delar. Den första är sambaparaden. En tio timmar lång show där sambaskolor från skymningen till gryningen utmanar varandra i vem som har de snyggaste kostymerna, bästa låtarna och häftigaste showen. Domare betygsätter skolorna och det blir som ett mästerskap inför nästa års karneval. Det är dyrt som attans (ca. 1500 svenska kronor) att se paraden. På tips från guideboken så tog vi oss i stället till paraden ett par timmar in i showen och lyckades köpa second hand-biljetter billigt (eftersom folk inte orkar se hela showen). Det var en helt otrolig upplevelse. Kolla gärna på våra bilder, de säger mer än vad jag kan beskriva!
Den andra delen karnevalen består av är blocos. De är lastbilar som i sakta gemak kör runt i en stadsdel och spelar sambamusik på hög volym. Folk samlas kring den och följer dansandes med. Klassiska blocos har ett helt band på lasbilen och ett följe av slagverkare efter sig. Dock är inte alla så avancerade, en del nöjer sig med en sångare och playback. Vi sökte upp en hel del blocos i olika stadsdelar och de var otroligt häftiga. Flera kvarter fylls med dansande personer och stämningen är på topp.
Den tredje delen är att det under karnevalsveckan hålls massvis med baler. De är av olika högtydlighet, en del väldigt fina och en del mer som privata fester med olika uppträdanden. Tyvärr gick vi inte på någon bal, de var ganska dyra att gå på.

Det var en hektisk vecka och vi försökte klämma in den inte obefintliga sightseeingen som Rio bjuder på i överigt. Vi hann ta promenader i de mest kända stadsdelarna, ta ett dopp på Ipanema Beach och dansa i Copacabana. Såg otroliga vyer från Cristo Redentor, den gigantiska jesusstatyn som står högt uppe på en klippa och blickar över Rio. Fler vyer blev det från Pão de Acucar (översatt: sockertoppen), en ofantlig klippa som skjuter upp mitt i staden. Man når toppen med en stor kabinlift!
Vi tittade på den gigantiska fotbollsstadion och katedralen som påven besökte 1998 (Brasilien är nämligen det med katolik-täta landet i världen). Och avslutade med att titta på de kända färgade trapporna som varit med i musikvideor av U2 och Snoop Dog (den sistnämnda har vi inte bekräftat).

Det blev en kaotiskt intensiv vecka. Men vilken vecka sen. Det gick så himla bra mycket tack vare våra brasilianska vänner vi träffade i Argentina. De gjorde sig mödan att visa oss runt i spännande kvarter, beställa klassisk brasiliansk mat och lära oss ta våra första staplande steg samba. Ett stort tack till Luiz, Marcus och Ronald.

Till slut fick vi alltså ge upp, i onsdags stapplade vi in i en taxi till bussterminalen. Hasade oss på en buss och anlände efter två timmar i den lugna lilla strandstaden Saquarema. Planen är att ta igen vår missade sömn, sola och surfa en del innan vi åker vidare. Ingen med brasiliansk sockerrörsrom på ett tag nu alltså.

Hoppas allt är det bästa med er där hemma. Glöm att inte kolla de nya bilderna och att alla kommentarer är så himla välkomna och att vi gärna berättar mer!

Puss och Kram!

Simon&Ulrika

Caipirinhas i solnedgången

Feb 1

Posted by Ullis in Brasilien | 3 Comments

Dags för ännu ett välbehövligt inlägg, denna gången från ett soligt och varmt Brasilien. Landet där stringbikini, vita ständer och den älskade Caipirinhan regerar.

Vi befinner oss på Ilha Catarina, en stor strand-ö strax utanför staden Florianopolis. Bästa partstället någonsin, tyvärr har vi inte utnyttjat det så mycket man borde eftersom jag har varit helt utslagen pga okänd magåkomma som jag haft av och till den senaste månaden). Vi kom hit förra veckan och har de senaste dagarna: solat på stranden, ömsat hud, solat igen (dock på en annan strand, sådetså) Simon har tagit surflektion hos Brasiliens kvinnliga mästare i longboardsurfning, varit på sjukhuset med min mystiska parasit / magkatarr, gått uppför många kullar och backar (hela ön består av kullar), njutit av utsikten från vårt hostel (som ligger på toppen av en kulle, därav alla kull-bestigningar) och haft det härligt

Vägen hit var lååång, 20 timmar. Den kändes nästan längre än det pga av den helt galna AC’n som höll temperaturen nere på typ 5 grader. Fy! Men glädjande nog var gränsen den absolut lättaste att ta sig igenom: Vi behövde inte ens gå av bussen! Bara ge (om än motvilligt) passen och papprena till busschauffören som fixade biffen.

Lite nyheter angående resan dock …. Vi kommer hem den 10 Mars!!!! Allting är spikar och flygbiljetter ombokade! Detta mestadels på grund av att pengarna börjar sina och att ca 5 månader som vi kommer ha varit borta kommer kännas alldeles lagom! Fram tills dess ska vi vara här i ytterligare en vecka för att surfa och se ön, sen bär det av till Rio för Karneval, och efter det spenderar vi sista 2 veckorna längs kusten nära Rio innan vi flyger hemåt!

Det blev en ganska kort uppdatering idag, men klockan tickar och Ulle vill sooova

Vi skriver snart igen och vi båda skickar en stor godnattpuss till alla!!

On the border to Brazil

Jan 22

Posted by Simon in Argentina | 7 Comments

Hej! Hej! Hej!

Härligt värre, nu är det blogg-tajm! Jag (Simon) har precis kylt av mig i poolen och ätit en konservburk med potatis-bön-köttröra, och är därmed redo att bearbeta tangenterna på datorn en stund. Jag vill dock ta ett ögonblick att uppmärksamma de nya bilderna vi har laddat upp! Det finns massvis med nya bilder både på Panama-sidan och Argentina-sidan. Hoppas ni gillar dem, nu till inlägget..

Vi lämnade er sist då vi dagen innan resan till Buenos Aires befann oss i vin- och köttparadiset Mendoza. Vi lämnade de ljuvliga förströelserna bakom oss för att ta ytterligare en 18-timmarsbuss till huvudstaden. Eftersom alla biljetter i ekonomi-klassen var slut hamnade vi i något som kanske kan kallas Argentinsk 2:a klass för bussar; det serverades vin, flera mål mat och sätena gick att luta bakåt så mycket att vi trodde vi skulle glida av baklänges. Inte illa tyckte vi -för ungefär 80kr extra.

Vi spenderade de följande fyra dagarna i ett mycket varmt och vackert Buenos Aires. Ytterligare gator, gränder och avenyer utforskades och vi besökte den kända kyrkogården i Recoleta där Buenos Aires mest välställda elit från de senaste århundradena vilar i imponerande gravar lika kyrkor i småformat. Bland annat tittade vi på familjegraven där Evita vilar, det var supertrevligt -och Ulrika blev kompis med alla katterna som också hade sina “viloställen” på kyrkogården.
Vi försökte också reda ut våra planer för resan och göra lite reservationer till kommande ställen. Det slutade med att när vi stod i kassan för att betala för biljetter till färjan över till Uruguay så ångrade vi oss. Det blev lite väl dyrt så vi bestämde oss för att styra kosan mot Brasilien lite tidigare och gick för att handla bussbiljetter i stället.

Idag, en vecka senare, befinner vi oss i staden Puerto Iguazú, vars namn avslöjar vad som finns bara några kilometer ut i djungeln. Det är en liten stad som ligger så långt åt sydöst som man kan komma i Argentina, med gränserna mot Paraguay och Brasilien bara ett stenkast iväg. Precis där, där gränserna möts, finns vattenfallen: Cataratas del Iguazú. Totalt är det ett system av vattenfall från Iguazúfloden som består av totalt 275 vattenfall, med det högsta fallet på 82 meter som kallas för Djävulens Hals. Vill du veta mer detaljer kan du läsa det här: http://en.wikipedia.org/wiki/Iguazu_Falls
Vi hade en helt otrolig heldagsupplevelse när vi besökte fallen. Det har byggts fantastiska plattformar och brorar längs med fallen så man kommer otroligt nära och bara står och tappar andan av hur otroligt det är. Det fanns även en båtattraktion som vi testade, den gick ut på att en s.k. speedboat fylldes med turister och sedan åkte med motorer på full kraft mot strömmen upp mot vattenfallen tills alla blivit totalt dyngblöta och överlyckliga. Det var galet kul, och som tur var hade dom vattentät förvaring till våra kameror och saker.

Här i Puerto Iguazú spenderar vi våra andra dagar med livsnjuteri på hostelet vi bor på. Det är det häftigaste stället på hela resan. Ett före detta kasino har köpts upp, rummen har förvandlats till sovsalar och en bar har byggts vid den stora poolen. Det känns förvirrande att det känns som ett lyxigt hotel, men vi betalar bara 90 kronor per natt. Imponerande minst sagt! Och inte konstigt att tre dagar från början blev sex dagar..

I övermorgon kommer vi att hoppa på en buss igen och bege oss vidare för att korsa gränsen mot Brasilien. Kursen är ställd mot kusten, närmre bestämt staden Florianopolis och halvön Ihla Santa Catarina. Vi hoppas kunna finna surfvågor, sol och stränder där..

..tills dess får ni ha det så underbart där hemma!

Kramar!
Simon&Ulrika

Äntligen ett pip!

Jan 11

Posted by Ullis in Argentina, Chile, Panama | 5 Comments

Hej!
Vi ber så hemskt mycket om ursäkt för den långa radiotystnaden de senaste veckorna. Den enda förklaringen jag kan ge till detta är att dagarna mest flyger iväg och på grund av att vi har flugit söderut har internettillgången blivit snålare.

För ja, vi befinner oss avsevärt mycket mer söderut än vi tänkte oss… Argentina! Det hela började i Panama City när vi mötte ganska många motgångar. Simon fick ordentlig öroninflammation och behövde antibiotikaspruta i baken varje dag i 4 dagar, vilket inte gjorde det alls bättre utan han blev remitterad till en öronspecialist som tvättade och fixade till allting ordentligt på självaste julafton. Detta i sig avlöstes av att jag mådde ganska kass på grund av en vattenparasit som jag fick i Bocas och fick bihåleinflammation och därmed också fick gå på antibiotika. Totalt sett var vi på sjukhuset 7 dagar i sträck, hihi!
Som alltid när man är sjuk och nersatt blir livet lite jobbigt i allmänhet, och eftersom vi hade tid att gå igenom både ekonomi och planering ordentligt bestämde vi oss för att ta ett flyg ner till Buenos Aires för att fira nyår istället, och sen fokusera resten av resan på södra delarna och Brasilien. Om exakt en månad idag blir det därför karnevalen i RIO!!! Jag tänker mig själv som 80 årig gammal tant som sitter i en gungstol och stolt berättar för mina barnbarn om hur jag svängde baken till salsamusiko.

Så efter att ha varit på ett enormt shoppingcenter och köpt julklappar, strosat runt i UNESCO World Heritage området Casco Viejo där vi bodde, kollat på ett antal filmer i hostelets mysiga biosalong, diverse sjukhusbesök, sovmornar och en fin julafton begav vi oss mot flygplatsen för att lämna Central Amerika.
Vi anlände i Buenos Aires, där vi spenderade två dagar och firade nyår. Vi pinnade runt och försökte täcka in alla saker att se, vilket tyvärr var omöjligt. Det är en helt galet fin stad! Som en blandning mellan alla vackra europeiska städer, fast alla är såna livsnjutare! Det finns uteserveringar och resturanger överallt och varjenda en är fylld av välklädda gubbar som kisar i solen och Mmm:ar med ett glas vin i handen. Det här är de lyckliga gubbarnas hemland. Det finns två saker som karakteriserar Argentina väldigt enkelt: Vin. Kött. Båda är dessutom den billigaste mat och dryck du kan finna på supermarket. Så jag blir lite avundsjuk på studenterna här måste jag säga. Lite skillnad från pasta och nudlar hemma ….

Vi hade ett fint nyår med god mat och mysigt sällskap på vårt (jättedyra) hostel, innan vi tog bussen inåt landet och bergen för att komma hit, där jag befinner mig i skrivande stund, Mendoza. Eftersom det är en av världens vinhuvudstäder har vi gjort just vad man kan vänta sig, druckit vin (och ätit KÖTT, hihi!), njutit av livet och även lite utflykter. Eftersom vi har som mål att lära oss någon ny skill i varje land har vi därför ….. ridit som cowboysare över sanvann och branta berg en hel dag! Vi fick en egen liten hästman (inte håret på hästen utan en riktigt man) , Javier, som mitt på dan hoppade av och grillade 1 kg kött till oss som lunch. Supermysig dag! Det bör tilläggas att vi inte varit så hästvana sen tidigare och därför blev det en ganska skumpig upplevelse som följdes av sjukt ont i rumpan dagen efter. Glada och oförutsägande hade vi smärtsamt nog bokat in en heldag på cykel runt områdets alla vingårdar. Det gjorde ONT! Men gott vin

För några dagar sen hoppade vi på bussen rakt igenom Anderna till Chile. Busseresan var helt otrolig! Bergen tornade upp sig runt oss och bussen åkte upp och ner på slingervägar i 8 timmar (vilket ändå är ganska imponerande lite för att krossa en stor bergskedja) Snöklädda bergstoppar och vi åkte förbi världens näst högsta berg, Aconcagua (6900 m! Mont Blanc är typ 3000 m) I Chile stannade vi i en strandstad, Vina del Mar, och tog det lugnt några dagar. Vi strosade runt på gatorna, låg lite på stranden och åkte även över till grannstaden Valparaiso, som också är en UNESCO World Heritage Site. Chile var mysigt med massa myllrande människor överallt (tillskillnad från Argentina där alla sitter och nöjt mmm.ar ..) Mdn Chile är chilly (Haha!) Stekhett på dagarna, men JÄTTEkallt på nätterna och mornarna!

Därför åkte vi efter några dagar tillbaka hit till Mendoza, där vi firade min tjugoårsdag (!!!) Och ÅH så fin dagen var igår (födelsedan). Jag vaknade av att Simon satte en jättefin, stor chokladtårta med glasyr och allt, på min mage och fick fina presenter. Vi tog det lungt och mös i solen vid poolen, och tog långa promenader. Vi gjorde som alla andra gubbar i landet: njöt. På kvällen gick vi ut och åt (kött!) på en resturang och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv! Grillade, enorma biffar som slank ner. Jag blev lite generad dock när kyparen kom när vi var färdiga och log med hela ansiktet och sa: “WOW YOU ATE IT ALL! I’m impressed. That is 600g of meat/portion!” En hemskt mysig dag med andra ord

Nu sitter vi i skuggan i hostelets trädgård och tänkte hoppa i plurret för lite svalka (det finns ju bara berg omkring och inget badbart, så i princip alla hostel har resolut skaffat pool. Hurra!) …. och äta lite kött. Lite senare idag ska vi ta bussen tillbaka till Buenos Aires för att göra det vi inte hann med förra gången

Det här blev ett ganska långt inlägg just på grund av att det gått så lång tid sen sist, men vi båda lovar och bedyrar heligt att skriva oftare. Amen.

Cowboypuss med extra gnägg!

OJ, det blev nästan tre veckor i Bocas

Dec 19

Posted by Simon in Panama | 3 Comments

Heisan!

Nu ska vi berätta igen! Åh så kul, tycker jag i alla fall =) Det har gått lite mer än en vecka sedan Ulrika skrev det senaste inlägget och även om vi fortfarande är kvar i Bocas del Toro så finns det en hel del att berätta om.

Innan jag skrider till verket så tänkte jag uppmärksamma lite andra nyheter på sidan. Det finns nya bilder igen, i BÅDE Costa Rica- och i Panamá-mappen. Det är äldre bilder ifrån Costa Rica när vi var i regnskogen som vi nu har lyckats ladda upp. Ni får nog bläddra bak någon sida för att se dem eftersom de ligger i kronologisk ordning efter tid. De i Panamá-mappen är fortfarande på väg upp men de dyker upp så snart som möjligt!
Det har hänt en del andra småsaker på sidan som vi inte nämnt. Bland annat finns det nya sidor som Trail, Kartor och English. Testa gärna att klicka in på dem så förklarar de nog sig själva. Och visst ja, “Om oss & vår resa” har fått ny text. Det är nog allt.

Ulrika och jag på tio meters djup! Scuuuba!

Så, sedan sist. Vi lämnade av efter en första solig och underbar första strandvecka när vi precis äntrat Panamá. Tyvärr så har vår andra (och en halv) vecka inte varit lika solig -men precis lika underbar av andra anledningar.

Det hela började med att jag var så nöjd efter min första veckas spanskaundervisning att jag funderade på att gå en vecka till. Vi övervägde att förlänga vistelsen och var så förtrollade av stället att vi valde att göra det. Eftersom jag skulle spendera mer tid med min lärare så funderade Ulrika över vad hon kunde hitta på de timmarna jag var i skolan.Vi hade umgåtts lite med några svenskar som vi träffat tidigare i Costa Rica som gick dykutbildning här. Det fick Ulrika att börja fundera över dykning. Vi kände dessutom en kille på vårt hostel som jobbar som dykinstruktör. När vi sen var ute på stan och promenerade så gick vi för skojs skull och tänkte kolla priset hos ett dykcenter. I dörren mötte vi Jay, dykkillen från hostelet, och när vi kom ut igen fem minuter senare hade vi båda skrivit upp oss för vars en fyradagarskurs med vår nya vän som instruktör! Det blev inte så mycket mer spanska för mig med andra ord..

De följande fyra dagarna har varit intensiva som attsingen. Vi har varvat teori och dyk mellan nio och fem varje dag och sedan slocknat tidigt i sängen direkt efter att ha avslutat läsningen inför nästa dag. Vi har faktiskt gått olika utbildningar men har ändå fått göra de flesta dyken tillsammans. Ulrika har gått en vanlig grundutbildning som heter Open Water. Eftersom jag tog en grundkurs för sex(!) år sedan i Sverige så rekommenderades jag välja en som heter Advanced Open Water för att få mer erfarenhet och upplevelse. Jag tvekade först men blev övertygad eftersom jag kunde tjuvlyssna på hela Ulrikas kurs för att fräscha upp minnet och nu är jag jättenöjd att jag gjorde det.

Vi har gjort sju dyk vardera de senaste dagarna och det har varit en helt otrolig upplevelse. Utbildningarna har varit över våra förväntningar, väldigt grundliga och vi har känt oss väldigt säkra under övningarna. Ulrika är nu expert på säkerhetsmanövrar, hantera utrustningen och simmar som en delfin under vattnet! Jag har fått göra fem “adventure dives” med teman: Deep Dive (jag var på 30m och blev hög av kväveförgiftning, det känndes skönt), Navigation Dive, Night Dive (jag dök vid ett vrak mitt i natten!), Flytkontroll och Undervattensfotografering.
Ett litet utdrag av saker vi sett under vatten: Små fiskar, Räkor (inte den tråkiga hemmavarianten utan sånna med aslånga ben), Sjögurkor, Sjöstjärnor, Languster (hummer utan klor alltså), Större fiskar, Maneter, Massvis av levande koraller (dom är färggladare än döda) och Nemo (sjukt schysst kille, han hälsar).

Vi kom hem idag efter våra två sista dyk väldigt nöjda. Vi har en reservation på ett hostel i Panamá City om två dagar och känner oss redo att lämna denna lilla tropiska utopi. Vi kommer ta båt till fastlandet och sätta oss på en tio timmars nattbuss i morgon för att ta vårt nästa steg på resan.

Innan jag avslutar inlägget vill vi berätta lite om alla intressanta människor vi möter. Jag anser att en stor del av vår resa består av historierna vi hör om andras människors upplevelser och äventyr. Vi har dagligen en otrolig mängd möten med människor från alla delar av världen. Människor från olika kulturer, med olika bakgrunder, upplevelser och mål.
I länderna hitintills kan man gruppera folk lite granna och vissa står ut ifrån mängden genom att vara mer extrema. Jag tänkte börja lite med grupperna. I de här länderna möter vi framför allt en otrolig massa amerikaner. De har nära tillgång (4 timmar flyg) till Panama och Costa Rica, man möter dem över allt och tyvärr faller allt för många inom sterotyperna. Locals gillar inte dem eftersom de är bullriga, oförskämda och tycker att de får göra vad de vill för att de har pengar med sig. Tydligen flyttar många äldre ner hit och bosätter sig. Jag vill dock inte fälla någon, vi möter många underbara och trevliga amerikaner som är väldigt medvetna. Europeer identifierar man lätt på deras mer försiktiga framfart och lite blygare beteende. (Jag tvivlar inte på att den beskrivningen stämmer även för oss.) Folk från andra delar av världen är inte lika vanliga, med undantag för Argentina.
En del av människorna utmärker sig genom att ha mycket mer speciella mål eller erfarenheter. Ett exempel är vår dykinstruktör Jay. Han är ursprungligen från Kanada men direkt efter att han gick ut skolan så började han resa, har rest och arbetat över hela världen i fem år sedan dess och när vi frågade honom om han vill tillbaka svarar han omedelbart och defenitivt “-Never.”. Ett annat exempel är Chris, en av killarna som gick dykklassen samtidigt som oss. Igår när vi satt och pratade lite med med honom i baren på hostelet så berättade han för oss att han seglar jorden runt, under fem år. Han startade från New York för ett år sedan och har seglat hela vägen själv. När vi frågade honom vad som fick honom att vilja göra en så extrem och farlig utmaning så svarade han “Because of fucked up parents, I guess”. Även om vi blev imponerade av hans äventyr så var det svårt att se anledningen och förstå motiveringen.
Som ni kanske förstår så är det mycket man kommer minnas och mycket som får en att fundera. Vi diskuterar allt mycket och det är otroligt givande. Helt säkra är vi dock på en sak -Vi kommer alltid att vilja åka hem, det finns för mycket fint där hemma att sakna.

Är ni nyfikna eller har frågor så får ni som vanligt jättegärna skriva kommentarer så svarar vi med glädje i nästa inlägg eller direkt i kommentarer. Vi uppskattar jättemycket ni som hör av er, det är väldigt roligt att få höra om vad som händer där hemma.

Det var allt för idag, nu ska jag kila över till baren och beställa en öl =)

puss&kram
Simon och Ulrika

Bocas del Toro = Tjurens mun….

Dec 8

Posted by Ullis in Panama | 4 Comments

Hej hopp igen!

Medans Simon är på sin första privatlektion i spanska, tänkte jag ge en liten uppdatering ackompagnerad av …. BILDER!

Vi befinner oss i Bocas del Toro i Panama: en tropisk ögrupp i karibiska havet i norra delen av landet. Eftersom Simon tycker det låter töntigt att skriva “paradis” i inläggen (vilket jag delsvis håller med om) har jag tidigare hindrat mig från detta. Men nu är det tyvärr oundvikligt! Vi är i paradiset!

Vattnet är kristallblått och stränderna är lika vita som Obamas tänder, och överallt svajar det långa smala palmer som svajar i havsbrisen. Eftersom det bara är öar tar man sig fram med vattentaxi överallt.

Vädret är jättebra här eftersom det för det mesta är strålande sol som varvas av små sköna skurar då och då. Temperaturen ligger runt 35 grader och är helt lagom!

Vi bor på ett mysigt hostel som är till bredden fyllt med backpackers. Vi har träffat så många trevliga människor så ens kvällar då vi tänk gå och lägga oss tidigt blir det att vi sitter uppe i baren tills mitt i natten och pratar.

Dagarna här har mest gått till att utforska alla kringliggande öar och fina stränder, och vi har köpt cyklop som vi plaskar runt i som små nöjda valar med.

Tyvärr har vi även råkat ut för lite otur på vägen! I lördags åkte vi ut till en jättefin strand vid namn Wizard Beach. Den var slående vacker med stora vågor och lång strand som såg alldeles öde ut. Men ändå, när var vid vattenbrynet och vände oss från vår väska i 10 sekunder, så vipps var den borta. Vi låg bara några meter från några andra som vi åkt dit tillsammans med, men ingen hade sett något! Vi hade inget superviktigt i den förutom lite pengar och, ironiskt nog, Simons nya kamera! Men det kändes allt lite frustrerande!

Vi blev så upprörda att vi letade upp fotspår i sanden och rusade efter dem in i den djupa djungeln (där tjuven måste legat och spanat). Efter några meter in insåg vi att det inte var riktigt hållbart eftersom vi hade flipflops och badkläder och djungeln var tät. Istället hade vi turen att stöta på öns två enda vakter utrustade med vapen och stora kängor och byxor. När vi berättade vad som hänt (på knacklig spanska) blev de alldeles upprörda och kastade sig in i djungeln för att leta efter knäckta grenar och fler fotspår. Jag måste säga att det hela började likna djungel-CSI…

Idag har vi mest tagit det lugnt och åkt med vår trogna vattentaxikille Moj (de måste vara trogna, annars kanske de inte kommer tillbaka och hämtar dig, hihi!) till grannön Isla Carenero och snorklade och solade litegrann. Mycket mysigt!

Jag tänkte följa upp Simons påhitt med lite roliga fakta:

Vi lagar ganska mycket mat och hittar på egna maträtter! Överst på topplistan ligger för stunden “Äggburgare” vilket är precis som en hamburgare fast med stekt ägg istället för kött. Myyycket gott!
Man märker ganska tydligt att man är på en ö för det simmar runt små fiskar i rännstenarna på gatan!
Simon och jag har passerat vår ett & ett halvårs dag tillsammans
De flesta andra backpackers vi möter har pyttesmå ryggsäckar, ibland nästan hälften så stora som våra vilket betyder ett av följande: 1. De är ute på mindre resor eller, 2, vi är ovanligt fräscha backpackers. Vi anser det senare!
En öl under happy hour på hostelet kostar 50 cent, vilket motsvarar ungefär 4 kr.

Det sista jag tänkte skriva om idag är att vi har lagt upp nya bilder på bloggen! Dessa ligger både i Costa Rica mappen, men även den nya fräscha PANAMAMAPPEN!

Tills vi hörs igen,

mååånga elefantpussar från Ulrika och Simon !!

On the border to República de Panamá

Dec 1

Posted by Simon in Costa Rica | 3 Comments

Hej svej i lingonskogen!

Det har gått alldeles för länge sedan sista inlägget men det har sina anledningar och vi hoppas ni står ut med oss ändå -det kommer ju extra mycket när mellanrummen blir större! Idag är det Simon som för fingrarna över blogg-tangentbordet. För att liva upp det börjar jag med en fin (och lite rolig) bild som vi tog för en vecka sen. Grimaserna uppkommer pga. vind och starkt solljus, he he.

Utsiktsplats med stilla havet i bakgrunden

Sedan vi skrev sist har det hänt en galen massa saker, roliga saker. Bara. Hihi. Efter där Ulrika lämnade av i förra avsnittet så lämnade vi Monteverde och styrde kosan mot ett nytt ställe: la Fortuna. Det är en stad i Costa Rica som utnämner sig genom att ligga jättenära en jättestor vulkan som heter Arenal. Arenal är en ashäftig vulkan som sprutar eld och lava! (Okej, det rinner -inte sprutar. Men det är coolt ändå.)

När vi kom till la Fortuna blev våra höga förväntningar aningen lägre då vi insåg att man bara ser en liten bit av vulkanen eftersom det är en massa moln i vägen. Ännu lite lägre blev de när inte ens killarna på turistkontoren vågade säga att man kunde se lava. Som tur var så finns det tröst i molnsorgen: varma källor man kan bada i. Vi tillbringade hela eftermiddagen jäsandes i varma pooler och drack god öl i “wet bar” som innebär att bardisken låg en decimeter över vattenytan. Ni kanske tror att jag hittar på, men det kommer bildbevis så snart vi fått in det från Ulles kamera.
Vi kollade vad man mer kunde hitta på i la Fortuna men det visade sig att vi redan klarat av det mesta i Monteverde. Därför bestämde vi oss för att åka vidare redan dagen efter vi ankom.

Vi tog bussen tillbaka till den stora stökiga huvudstaden, San José. Där klarade vi av lite nödvändigheter som att handla en ny kamera till Simon, lyssna på locals som sjöng karaoke och gå på lite sightseeing som vi inte var riktigt mogna för sist vi var i stan. Det var trevligt och vi fick pannkaksfrukost på vårt hostel. En annan rolig sak är att jag köpte en minigitarr på marknaden, den är asfrän, stålsträngad och pytteliten. Vi blev klara med våra ärenden och mätta på storstadsruset så vi la upp en rutt vidare längs med karibiska-havskusten som kommer leda oss till Panama och gav oss av.

Vi promenerade till bussterminalen och köpte biljetter men fick en tråkig nyhet. En av oss fick inte sittplats och skulle bli tvungen att stå fyra timmar. Vi tyckte det var värt det för att komma i väg men i tumultet när vi skulle på bussen blev det fel. Vi hamnade långt ifrån varandra och Ulrika fick sitta på golvet med sitt onda knä och härdade tappert ut tre timmar innan vi lyckades byta platser. Hon är gjord av stål alltså!

Till slut kom vi alltså fram till den lilla byn Cahuita där vi hittade ett hostel med världens säkerligen trevligaste ägare -hon diskade tom. vår grötkastrull med kommentaren -PLEASE, let me. Enjoy your porridge instead! Vi tillbringade våra tre dagar i byn på stranden och i naturreservatet bredvid där vi såg massvis med apor och små krabbor.
Sen bestämde vi oss för att åka till nästa by, Puerto Viejo, där vi befinner oss nu. Här bodde vi första natten på Lonely Planets (guideboken) “our pick” hostel vilket innefattade ett gigantiskt ställe ställe täckt av färgglad mosaik och att rummet vi fick i princip var en metallcontainer. Vi flyttade efter en lång syrefattig natt till ett mysigare ställe med stor fin säng lummig trädgård. Aktiviteterna här har har typ varit att ligga lite på stranden, promenera runt, dricka jordgubbsdrink och hyra cyklar en dag.

I morgon ska vi åka vidare till vårt andra land på resan: Panama! Vi är bara en kort bit från gränsen och vi ska bege oss till de kända Bocas del Toro, en ögrupp som ni kommer få höra mer om i kommande inlägg.

Det var allt för idag. Hoppas ni har det underbart där hemma!

Puss & Kram
Simon och Ulrika

Action i Monterverde

Nov 21

Posted by Ullis in Costa Rica | 3 Comments

Hängbro i molnskogen!

I skrivande stund befinner vi oss uppe i molnen. Bokstavligt talat!

Onsdagen kom och vi åkte vidare till Monteverde. Vi åkte minibuss vilket gjorde det hela mycket enkelt. Vi fick njuta av AC-buss med stor och maffig flintis chauffis som stannade för foto-stopp lite här och var. Sista biten var en liten, liten grusväg med stup på båda sidor (återigen glada över att inte ha tagit skruttibangbangbuss!) och utsikten var helt otrolig!

I förrgår, torsdag, började vi med att gå en promenad upp ett berg för att titta på jättestora fjärilar i en fjärilsträdgård. De var stora som en skogshuggarhand och flaxade runt överallt. Mycket vackert !
Vi besökte också ”Mundo de Insectos” (= Värld av insekter). Det var så himla kul/fasansfullt! Av någon anledning var alla guider borta och det var inga andra där så ägaren tog oss på en privat guidning. Han mer eller mindre tvingade oss att hålla alla insekter, vilket var .. intressant.

Klimax kom när vi betat oss ändå fram till sista buren och han glatt halar fram en stor, hårig tarantella och lyckligt sätter sig på en bänk och har gett sig sjutton på att vi ska hålla denna varelse.
Den mycket modiga Simon sätter sig först på bänken och hon (spindeln) kryper makligt upp på hans överhand. Man kunde nästan höra Simons puls, men trots detta adrenalinrus lyckas han se nästan oberörd och väldigt manlig ut…. Tills han avslöjar sin nervositet med att vilt blanda engelska och svenska, hihi!
”It är soooo BIG, asså!!!”
Mycket modigt.

När min tur kom hade mina talkunskaper tillbakavecklats en aning och det enda jag fick ur mig var lite välplacerade frust här och var. Detta är tydligen det värsta man kan göra när man håller i en tarantella fick jag sedan förklarat för mig….
Hon klättrade upp i mina händer och satte sig fint i handflatan och i min lättnad över att hon satt så stilla råkade jag frusta till lite av lättnad. Eftersom tarantellor har små, små känselhår som gör att de rör sig, resulterade detta frust i att hon skuttade(!) ner i mitt knä, vilket i sin tur skapade lite av en … ond frustcirkel.

Igår var vi ute på lite mer action. Vi åkte upp till ett äventyrscenter i Santa Elena Molnskogsreservat för att testa på det som ligger på allas läppar här i Monteverde: Canopy!

Detta innebär att man fäster på sig en klättersele (blöjtypen) med kabinhake och talja som man sedan (låångt uppe i skogen) kopplar på uppspända vajrar mellan olika platsformar i trädkronorna och sen glider mellan dessa, som en enorm linbana. Och GUD vad kul det var! Man bara svingar sig som Tarzan över alla träden och det går superfort! Den längsta var 1 km lång! Sök gärna efter Canopy på youtube för att få ett grepp om vad det är för något
Som sista moment, tog våra små betryggande apguider (de bara kastade sig ut för linorna!) oss till en gigantisk plattform som man fick svinga sig utför! Det var helt omöjligt att inte skrika, och imponerande nog lät de flesta som Tarzan utan att tänka på det.

Efter vår lilla adrenalinutflykt tog vi en 3 km vandring på reservatets hängbroar, som var jättevackra! Eftersom det är en molnskog gick broarna in i molnen och när man stog på mitten kunde man varken se var den började eller slutade. Jag bara väntade på att Rafiki skulle komma svingades. Nu bor ju han i Afrika och inte Costa Rica, men man vet aldrig. Tiderna förändras.

I övrigt har vi varit och kollat på lyckliga (men giftiga) ormar och grodor, och varit på kaffetur i bergen där vi tittade på hur man gör ekologiskt kaffe. Väldigt spännande och efter små listiga frågor huruvida man skulle kunna odla kaffe i ett studentrum så smög guiden till mig några kaffefrön att ta med mig till Sverige. Han rådde mig även att ha dom i antingen munnen eller jordnötspåse när jag skulle flyga hem Fast det är nog ingen fara, om någon skulle säga något säger jag bara att det är snacks och äter upp dem, hihi!

Eftersom vi har ganska många roliga filmer härifrån tänkte vi försöka lägga upp dessa, om det går.

Tills dess..
Lemurkramar från den blivande kaffebonden Ullis och spindeltämjaren Simon

As time goes by in Santa Teresa

Nov 16

Posted by Simon in Costa Rica, Länder | 11 Comments

Hej igen! En vecka har gått så jag (Simon) tänkte dela med mig lite av senaste snacket, de mest spännande ryktena och de hetaste händelserna ifrån vår avlägsna vardag här i Costa Rica.

Det är nu 26 dagar sedan vi lämnade Sverige och åtta dagar sedan vi anlände till byn vi befinner oss i nu, Santa Teresa. Det känns långt som en evighet men samtidigt kort som ett ögonblick, fast framför allt känns det väldigt bra och vi har ännu inte ett uns av hemlängtan.

Vi har alltså spenderat en vecka i den underbara lilla kustbelagda byn Santa Teresa. Det har varit en fartfylld vecka med både roliga och dessvärre också några mindre roliga händelser.

För att ni inte ska hinna sitta och bli oroliga börjar jag med de mindre roliga: Simons kamera har blivit stulen och Ulrika trillade med surfbrädan i en våg och skadade knäet. Men det är inget att bekymra sig för eftersom: Vi har försäkring och Ulrikas knä är bara lite ömt och redan mycket bättre (det var mest läskigt när det hände). Phiew, skönt att ha dem avklarade. Nu tar vi det roligare i stället!

Som Ulrika nämnde i förra inlägget så gick vi raka vägen och skaffade oss nya brädor. Dessa hittade vi för ett pangpris på 6$ per dag i en surfshop vid namn “Shit Hole” (nä, vi vet inte heller varför den heter så). Santa Teresa är världskänt för sina stora mäktiga vågor och är betydligt häftigare än Tamarindo. Även om vi är långt ifrån nivån att vi surfar på de stora maffiga vågorna så tyckte vi det var lite lättare här och gladde oss åt nya framsteg på de lite mindre.

En ny väldigt rolig upplevelse fick vi när vi i onsdags bestämde oss för att vi skulle gå på yoga. Det är nämligen väldigt omtalat i guideböckerna och är i princip den enda andra aktiviteten här förutom bada & surfa. Väl på plats i den öppna exotiska yogastudion med utsikt över havet mötte vi världens förmodligen coolaste yoga instruktör: Stefaaaano! En senig, långhårig och brunbränd medelålders man iklädd små cykelbyxor. Under det två timmar otroligt intensiva och svettiga passet var det svårt att inte trilla omkull av skratt då Stefaaaano sa lustiga saker mitt i balansövningar. Några citat:
-Feeeeeeeeeel like a monkey!
-Drink the cola sloooooowly!
-Smaijl Simon. Smaijl!
Aaaaahhh eureke, you’re like a rubberband! (eureke = Ulrika)

Mitt livs första yogaupplevelse avslutades med att kramar utdelades och jag fick komplimangen -Ahhhh, Simon, you sweat a lot. Gooood! Det var väldigt roligt och vi hoppas kunna göra om det, gärna med en lika tokig instruktör.

Vardagen i övrigt har en skön charm och dagarna glider iväg när vi är här. För det mesta går vi upp hyffsat tidigt på morgonen och steker gratispannkakor som vi äter med banan. Vi lagar den mesta maten själva i hostelets stora fina gemensamma kök och slappar under siestan i en hängmatta på den gigantiska verandan utanför rummen.

Det börjar också dra ihop sig för att åka vidare och vi har redan börjat förberedelserna. Vi tänker vika av från kusten och börja söka oss inåt landet. En så kallad “shuttle bus” (typ en delad taxi) är bokad tills på onsdag då vi åker till staden Monteverde som ligger i inne i regnskogen.

Det var allt för den här gången. Hoppas ni har det superbra där hemma allihopa. Glöm inte att skriva en kommentar så svarar vi så snart vi kan.

Kram
Simon & Ulrika